Emma Bertilsson

What are you waiting for

Bulletproof

Skulle så gärna vilja blogga igen, få ut allt man håller inom sig, men på något sätt är det sån här jag är. Jag bär runt med allting i mig, rädd för att folk ska vägra förstå, rädd för att jag själv inte ska förstå, egentligen bara väntar på stunden då jag exploderar. Det har hänt så mycket de senaste månaderna. Jag har blivit moster och jag har flyttat hemifrån. Jag har klivit ut ur ett perfekt förhållande i tre års tid med den finaste människan på jordklotet. Jag har stött bort människor jag vet bryr sig om mig och jag har stött bort människor som bara tillför dålig stämning och fruktansvärd attityd. Jag undrar ofta hur jag hamnade här. På gott och ont såklart. Det händer mycket bra och mycket mindre bra. Mitt liv ser så annorlunda ut nu, än vad det gjorde för sex månader sen. För sex månader sen var min framtid planerad, klar och perfekt. Ser tillbaka på bilder o börjar gråta utan att riktigt förstå varför.

Jag står och stampar med drömmar att flytta utomlands samtidigt som mina drömmar är här. I min nya lägenhet med det perfekta jobbet. Det är en jobbig balansgång. Jag ser flera vänner som flyttar utomlands eller reser jorden runt och blir avundsjuk. Men så ser jag på mitt liv just nu och ler, vet att jag har det bra. Vet att min tid, när jag vet precis vad jag ska göra, kommer.

Jag antar att jag bara kämpar med omväxlingen. Osäkerheten. Undran hur känslor kan försvinna och hur människor kan sluta visa att dom bryr sig. Funderingar över varför jag är en person som folk verkar ha så svårt att läsa. 

"Det är så fint men samtidigt förvirrande att träffa någon man inte längre känner. Man är främlingar men man vet allt om personen."

Upp